När jag häromdagen satt i mitt arbetsrum sent på eftermiddagen började det plötsligt knäppa intensivt vid fönstret. Koncentrerad och inne i skrivandet brydde jag mig inte så mycket om det. Jag uppfattade att det hade med den nyss framskymtande solen att göra, jag tänkte att det var något material i fönstret som påverkades av värmen. Men ljudet höll i sig med en jämn rytmn och efter en stund kom jag på att jag ett halvår tidigare hade placerat ett litet objekt av Mikael Lundberg där i fönstret. Det är en liten del som ingått i en större installation han några år tidigare visat i Dunkers kulturhus med titeln Vanitas, en solcell som är kopplad till en liten apparat som ger ifrån sig ett knäppande ljud. Intensiteten i ljudet styrs av mängden strålar som träffar solcellen.

När jag satt där och arbetade med helt andra saker, gjorde Lundberg sig nu påmind för att solen tog sig runt hörnet, vilket den gör bara ett fåtal timmar i juni och juli. Att det var just solen och ljuset som återigen fick mig att rikta uppmärksamhet mot hans konst är ingen slump. Vi talar här om ett konstnärskap som ofta uppehåller sig kring frågor om ljus och ljusförhållanden, reflektioner och olika sätt att försöka fånga och registrera tidens spår i världen och i våra liv.

Tematik
Mikael Lundberg omsätter sina reaktioner på världens mångtydighet till strukturer som speglar människans irrvägar, materiens beskaffenhet och ljusets materiella karaktär och nästan mystiska egenskaper. Han avbildar inte världen mimetiskt enligt traditionen som målare eller skulptör, ändå kan många av hans verk självklart beskrivas som skulpturer eller bilder. Han utgår inte från ett bestämt material, utan från de ämnen eller teman som fångar hans uppmärksamhet, sedan söker han ständigt nya sätt att gestalta eller visa detta genom processer eller de material som passar för avsikten.

Dokumentationer av skeenden eller kontrollerade förlopp är ofta en väsentlig del av verken. Det kan vara ett komplext skeende eller en enkel, isolerad detalj som på ett pregnant men mångtydigt sätt ringar in en tematik, det Jan Håfström i boken Det mörka glaset - när han talar om entropibegreppet - kallar hans”poetiska princip”. Tematiskt återvänder han ofta till frågor kring ljus, reflektioner och tidens gång, och jag skall här försöka ringa in vad det är Mikael Lundberg visar oss genom sina konstverk. Vilka grundelement, vilken grundtematik är det som träder fram i hans konst?

Utmärkande för honom är att han har en förhållandevis låg produktionstakt. Den samlade produktionen är inte så omfattande. Han har för vana att utmana sig själv med en ny riktning med varje enskilt verk. Det blir experiment med nya material, nya tekniska lösningar, och ofta med en hög produktionskostnad. Han gör det svårt för sig själv genom att aldrig upprepa ett produktionssätt, det är alltid en ny procedur, ett nytt material, en ny vinkling, men det finns tematik som kommer tillbaka, som man kan känna igen om man följt hans konstnärskap under några år.

Verken är inga avbildningar av världen, fast de kan vara speglingar av eller metaforer för specifika skeenden. Många av dem har en filosofisk karaktär och fungerar ofta som öppningar mot vidare reflektioner. De vill visa oss något och ger oss möjlighet att se något vi inte lagt märke till eller kanske bara ägnat en flyktig tanke.

Salt
Något Mikael Lundberg vid flera tillfällen visat mig i ateljén är mindre experiment han utfört med salt, och dess förmåga att växa över kanter, uppför pinnar och snören. Han har skapat ett större verk med salt som jag haft möjlighet att studera närmare vid två tillfällen, det är ”Spår av ett pågående minne”. Verket består av ett grunt kar som fyllts med vatten i vilket en stor mängd salt blandats ut. När blandningen lämnas åt sitt öde dunstar vattnet sakta undan medan saltet sakta framträder och på ett närmast aggresivt sätt tar över hela karet.

Saltet bildar kristaller och växer över karets kanter. Det ser ut som en sjukdom som tagit över hela föremålet. Det har blivit helt invaderat av kristaller som strävar efter att ta över. Så länge det finns vatten i karet fortsätter kristallbildningen. Bildandet av spår pågår så länge vattnet är kvar och kan bära saltkristallerna. Den skillnad som uppstår i detta verk jämfört med hur det ser ut när det är helt nyinstallerat och när vattnet helt har avdunstat är märklig, nästan mystisk.

Vad är det som framträder med sådan kraft? Saltet är helt upplöst i vattnet från början. När saltet sedan börjar bilda kristaller växer det med en skör expansiv kraft, som spontant bildar vackra vita formationer. När processen är avslutad uppvisar den spår av ett skeende som pågått under en begränsad tid. Klimatet som styr hastigheten på vattnets avdunstning bestämmer tiden som krävs för att allt vatten skall försvinna, och därmed också saltets möjligheter att skapa nya former. Skulle man sedan lämna karet med nybildade saltkristaller skulle de ramla sönder av krafter utifrån.

Salt har fascinerat människan i tusentals år, inte bara som en substans som man varit villig att arbeta hårt för, utan också som en förmedlare av poetisk och mytisk betydelse. De motsättningar som finns i detta gåtfulla material förstärker bara dess kopplingar till andliga upplevelser.

Slump
Ett begrepp som ofta har förknippats med Mikael Lundberg är entropi. Han skriver själv: ”Lagen om entropins tillväxt visar sig överallt. All materia befinner sig i en process av förfall, byggnader blir ruiner, vi åldras, frukter ruttnar, osv. Det kan gälla hela universum eftersom universum kanske är ett slutet system.” Entropilagen säger att entropin, som kan sägas vara ett mått på oordning, hela tiden ökar inom ett slutet system. En konsekvens av lagen är att spontana händelser går i sannolik riktning mot ökande oordning. Att vi måste städa och damma är ytterst en följd av entropilagen.

Vi vet inte med säkerhet om universum är ett slutet system, men låt oss anta det. Mikael Lundberg har intresserat sig mycket för tid och materiens nedbrytning och förvandling. Han har studerat thermodynamikens andra huvudsats eller lagen om entropins tillväxt, och ställt sig frågan om hur oorganiserat ett slutet fysikaliskt system är. Han har formulerat ett antal olika svar på denna fråga genom att presentera experiment som alltjämt fortgår, men också avslutade, redovisade projekt där processen är en integrerad del av konstverket. Lundberg konstaterar: ”Inom fysiken är det en grundläggande statistisk lag och den följer av att en välorganiserad fördelning är mindre sannolik än en oorganiserad.” En slutsats man skulle kunna dra ur lagen om entropins tillväxt är att inom slutna system har slumpen stor betydelse för hur materien beter sig.

Det är egentligen inte tiden som avbildas i Lundbergs verk, som jag vid flera tidigare tillfällen hävdat. Det är snarare en indikation eller bild av hur slumpen bidrar till att forma vår värld. Människan försöker ständigt organisera världen, att hitta på system som hjälper oss för orientering? Trots detta kan man konstatera att slumpen avgör vissa skeenden och h hur materien beter sig. Lundbergs verk är en serie antydningar, påminnelser eller subtila sätt att visa att slumpen har större betydelse än vad vi vill tro.

Verken Röse, Språkgenerator, Sisyfos och Spår av ett pågående minne är alla exempel på hur han arbetar med slumpen som följeslagare eller ”poetisk princip”. Han upprättar ett system, och inom detta råder slump, men det är en konstruerad slump. Det är ett sätt att återskapa och visa vilka krafter som påverkar vår omgivning, hur materien i universum sakta men osäkert ständigt omfördelas.

Självporträtt
Det klassiska självporträttet är ett sätt att avbilda sig själv genom ett erkänt medium som olja eller lera, med så många enskilda delbeskrivningar att de individuella dragen framträder. Porträttet är beroende av utvalda representativa kvaliteter, och deras förmåga att förmedla något specifikt om en unik individ.

Det finns ingen tydlig roll för porträttkonst under modernismen. Trots det så är det många av de tongivande konstnärerna som många gånger återvänt till vad som kan betecknas som motsatsen till universalitet och abstraktion. I detta avseende kanske man kan säga att porträttet som konstnärlig genre delvis stått emot modernismens strävan mot abstraktion och icke-mimetisk konst.

Många av de experiment vi sett under 1900-talet har resulterat i förändringar i sättet att göra självportätt idag: från mimetiska, objektiva uppfattningar till undersökningar av identiteten eller delar av den. Hur gör man för att hitta ett individuellt uttrycksätt eller medel?

Francis Picabia experimenterade redan 1915 med vad han kallade objektporträtt. Det var ett sätt att porträttera en person med utgångspunkt i objekt som hade en nära eller självklar koppling till just den personen. Picabia var påverkad av bl.a. dadarörelsen och Marcel Duchamps maskinestetik och ironiska humor. Men, om vi för ett ögonblick återvänder till det klassiska porträttet: kan man verkligen utvinna någon djupare kunskap om sig själv genom att länge betrakta sin spegelbild eller genom att noggrant studera sina egna kroppsdelar? Finns det några specifika kunskaper som träder fram, förutom de rent uppenbara: tio fingrar,håriga kroppsdelar, armar och ben och några typiska anletsdrag.? Om man skall upptäcka något som kan bidra till kunskap om vem man verkligen är räcker det knappast med att bara konfrontera sin spegelbild.

När man börjar utsätta sig själv för utmaningar, eller prövar sin förmåga i olika situationer, då börjar man kanske finna vissa gränser för vad man klarar? Det kan gälla fysisk uthållighet eller att placera ett föremål i världen som man kan spegla sig i, som utmanar existensens vilkor på ett visst sätt. Detta kan vara ett sätt att gå ett steg längre.

I en del i utställningen visar Mikael Lundberg en svit verk som alla i någon mening kan beskrivas som självporträtt: Lifetimer, Lifeline, Marsyas, Kapsel s, Kapsel m, Sten med fjäder, 37:12. Alla dessa verk utgår från uppgifter om Mikael Lundberg. Det kana vara kroppsmått, hans puls, statistiskt material, eller faktamaterial som av honom samlats in under en längre period.

Verket Lifetimer (1995) består av ett kretskort med ett digitalt räkneverk som räknar ned konstnärens statistiskt beräknade återstående livslängd i sekunder. Siffran längst till höger räknar tusendelar, vilket ger intryck av att hastigheten är mycket hög. Livet försvinner bokstavligen framför våra ögon. Att betrakta siffrorna kan upplevas som mycket obehagligt, man påminns om hur livet snabbt försvinner, sand som bara rinner mellan fingrarna.

När Lundberg hade gjort verket placerade han det i sin ateljé. Han berättar att det var högst påfrestande att vistas i rummet, att plötsligt vara så ständigt medveten om sin egen dödlighet. Men efter hand lärde han sig att umgås med det, det tog tre-fyra veckor innan det kändes OK att ha det i rummet. Timo Valjakka kallar det, i en text från 2001, för ett ”exceptionellt, nästan outhärdligt självporträtt”. Det är en bra beskrivning som på ett utmärkt sätt fångar den känsla man drabbas av första gången man står inför detta verk.

Samtidigt som det i utförandet har något kyligt, opersonligt över sig, så är det uträknat exakt på sekunden just för Mikael Lundbergs liv. Slutsekunden gäller bara för Mikael Lundbergs liv, inte för någon annans. Den exaktheten gör det strikt personligt, högst subjektivt. Men slumpen kan slå till vilken tusendel som helst och helt kullkasta statistiken, men det kan också gå över den utsatta gränsen och efter att ha nollställts börja räkna på andra hållet. Vad innebär det i så fall? Lever han då på lånad tid, har han fått en bonus? Har statistiken haft fel? Nja, det visar väl egentligen bara att framtiden inte går att förutsäga, men att materien liksom livet går i en enda kronologisk riktning, nämligen framåt aldrig bakåt.

Men hur kommer det att kännas för Lundberg när räknaren börjar närma sig noll, när han vet att sluttiden snart infaller? Skall han då börja förbereda sig? Genom att konstruera ett sådant föremål, att sätta ut en tid för sin egen död, så inför man ett moment i sitt liv som blir omöjligt att inte förhålla sig till. Man kliver inte ur sin egen avsikt, utan in i statistikens. Den kan man nog bara upphäva genom att falla, handlöst. Han tvingar sig själv att göra slumpen till sin följeslagare. Genom att medvetet umgås med slumpen och med entropilagen, försätter han sig i ett utsatt läge som dagligen kräver existentiella och konstnärliga överväganden. Att så tydligt släppa in dödens närvaro i sitt arbetsrum vittnar om ett existentiellt mod, men kanske också om ett nödvändigt villkor för att kunna skapa konst som reflekterar och säger oss något om dessa svårhanterliga ämnen.

I ett omfattande projekt som Lundberg genomförde tillsammans med en grupp forskare på Innovativ design på Chalmers i Göteborg, bar han på axeln en GPS-mottagare under 509 dagar. Den registrerade positionsmätningar var tionde sekund. Redovisningen av dessa mätningar motsvarar c:a 3000 A4-sidor. Resultatet är verket Lifeline från 2004. Här kan man studera alla de rörelser och förflyttningar konstnären gjorde på och mellan olika platser under en begränsad tid. Verket redovisas sedan av konstnären både som en utförlig bok och som film.

Hur påverkar detta konstnären rent mentalt under hela perioden, och hur påverkar det honom praktiskt, att hela tiden behöva förhålla sig till en liten apparat som dagligen skall laddas och skötas? Vilken kunskap kan utvinnas ur den information som samlats? Vi kan få en bild av hur en människa rör sig, men det kan också uppfattas som en abstrakt teckning, en poetisk bild av hans rörelser, livets dans. Jag skall återkomma till detta verk senare i texten.

Den amerikanske konstnären Robert Morris utförde en rad verk i början av 1960-talet där han arbetade med experimentell objektivitet i undersökningar av processer, material och olika handlingar. Han spelade in sig själv när han gjorde konstverk, konstruerade kortlådor i alfabetisk ordning med alla beslut kring ett konstverk. Han uppfann rutiner och lämnade detaljer till slumpen, där han var inspirerad av dansaren Merce Cunningham, John Cage och Fluxus-rörelsen. Han experimenterade också med skulptur utan någon fast form. Morris betonade skulpturens roll i att definiera rummet snarare än dess form, och försökte rikta uppmärksamhet mot kontextens bokstavliga specificitet. Det finns många likheter mellan Morris och Lundbergs sätt att angripa sätten att göra skulptur, dels de där de båda registrerar förlopp, men också på ett tydligt sätt bl.a. Lundbergs stora kuber i bitumen. Här är det verkligen betoning på kontexten, och det fysiska förhållande man som betraktare och aktör tvingas upprätta i förhållande till den stora svarta massan.

Enligt den grekiska mytologin var Marsyas en satyr från Frygien som, efter att ha hittat en tvärflöjt som Pallas Athena kastat bort, blev så skicklig att han i sitt övermod vågade utmana guden Apollon. Priset för den som vann var möjligheten att göra vad man ville med den andre. Guden vann naturligtvis och i sitt uppsåt att statuera ett grymt exempel band han fast Marsyas vid ett träd, där han flådde honom levande. Denna myt återupplivades av flera av renässansens målare, bl.a. Rafael och Tizian.

En annan historisk gestalt som blev flådd levande är aposteln Bartolomaios, som dessutom blev korsfäst och halshuggen. Han avbildas ofta som rödfärgad, efter han blivit flådd, och han ses också bära sitt eget skinn över axeln eller armen. Det mest kända exemplet vi känner på detta är från Michelangelos stora väggmålning Yttersta domen i Sixtinska kapellet. En icke flådd Bartolomaios bär ett skinn med Michelangelos anletsdrag, och skinnet i det här fallet uppfattas därför som ett självporträtt. Symboliken i det flådda skinnet är ett tecken på övermod, något som kanske Michelangelo kände när han många år senare färdigställde den väldiga bildcykeln i Sixtinska kapellet. Det berättas också att hans byxor fastnade på benen i de nästan omänskliga ansträngningar han under många års arbete utförde högt under taket. I det avseendet blev han bokstavligen delvis flådd själv.

Mikael Lundberg har nyligen skapat ett självporträtt i direkt relation till myterna om Marsyas och Bartolomaios. Han har gjort en avgjutning av hela sin kropp ner till minsta detalj, därefter har ett ”skinn” i silikon tillverkats. Man konfronteras med det ohyggliga i myten när man står framför detta porträtt, som hänger i två krokar på väggen. Det hänger där i ateljén, men han har draperat det med ett bomullsskynke, delvis för att själv slippa se det antar jag, men jag tror framför allt av hänsyn till familjen. Han berättade för mig att de inte tycker om det, vilket jag förstår. Det är inte lätt att närma sig det, samtidigt som det måste vara ett av de märkligaste självporträtten i den svenska konsten idag.

Att skapa en skulptur eller vaxdocka som en exakt återgivning av sig själv måste upplevas som mycket märkligt. Det är som att få en tvilling vid vuxen ålder. Men att skulptera sin egen dödsmask, eller bilden av det som blir kvar efter sin egen avrättning skapar med nödvändighet starka reaktione, både hos konstnären själv och hos betraktarenr. Den enda motsvarighet inom svensk konst jag kan komma på är Lars Nilssons verk Bara ord/Kortsluten representation från 1996. Nilsson har vid flera tillfällen i samtal vittnat om det otäcka i tillblivelseprocessen av detta verk.

Lundberg har på film skapat ett annat märkligt självporträtt, där han står och skriker i Lau kyrka på Gotland. Kyrkorummet har där en osannolik efterklang på 12 sekunder. Konstnären mäter sin egen förmåga och får fram två koordinater som han sedan kombinerar i titeln 37:12. Den ena är given på förhand, den andra erhåller han genom en upprepad handling. Detta är ett självporträtt av en mer personlig karaktär där han själv agerar, och inte bara redovisar mått och volym på sin kropp, eller den enligt statistiken sannolika tid han har kvar att leva. Hur många gånger klarar man att skrika för full hals innan det börjar bli obehagligt? Han testar en gräns även konstnärligt: hur många gånger kan man upprepa en handling i ett konstverk?. Att han stannar vid just 37 är ingen slump. 37 är ett primtal, det är kroppens temperatur, 3+7=10. Det finns säkert fler skäl som konstnären kan redogöra för att stanna vid just 37.

Kliver ur min avsikt och faller
Titeln på den utställning med verk av Mikael Lundberg som denna text avser att belysa är Kliver ur min avsikt och faller. Det är ett citat som konstnären hämtat från en text av poeten Magnus William Olsson. Vad händer egentligen när man lämnar sin avsikt, och vad syftar konstnären egentligen på här? Är fallet i titeln ett tecken på entropins tilltagande oordning? Strävar han efter att undvika vad han formulerar som avsikt, en riktning han vill avvika från, den bana som är det som faller sig enklast för honom. Det kanske är bilden av sig själv han vill kliva ur, precis som han i Marsyas faktiskt iscensätter just detta.

Att kliva ur sin avsikt är kanske att falla, att falla ur ett mönster, men också att falla i betydelsen att tappa fotfästet, att förlora sin avsikt för att vinna en insikt. När Mikael följde mig till tåget en gång när jag besökt honom, berättade han om olika desperata människor som hoppat utför stupet vid Katarinavägen ner mot Stadsgårdshamnen: en tydlig fascination lyste igenom när han berättade om dessa hopp och självmordsförsök. Att falla, att slänga sig ut i det okända, att riskera och våga är definitivt något som har en avgörande betydelse för Mikael Lundberg och hans konst.

Verket Lifeline, som jag nu återkommer till, är egentligen raka motsatsen till detta. Här manifesterar han bokstavligen sin avsikt. Men att så utelämnande visa sin avsikt är kanske också ett sätt att falla? När han så tydligt redovisar sina rörelser under 509 dagar visar han oss något intimt om sitt liv. Han övervakar sig själv och låter oss ta del av det. Det är återigen en nästan överdrivet saklig framställning av en helt saklig aspekt i hans liv, men som i sin redovisning får en poetisk framtoning. Att beskriva ett existentiellt förhållande eller allmängiltigt faktum på ett tydligt eller överdrivet prosaiskt eller tekniskt sätt kan uppfattas som brutalt eller otäckt. Det kan jämställas med en upprepad, noggrann observation av sig själv i spegeln.

Det kan också liknas vid ett porträtt av konstnären Alberto Giacometti, som i sina teckningar drar en nästan oändlig mängd linjer för att beskriva ett ansikte i ett försök att närma sig essensen. Genom att koncentrera sig på iakttagbara eller registrerbara fakta eller grundläggande drag, som upprepas nästan reflexmässigt, eller konsekvent i olika delar, hoppas man kanske komma åt kärnan, det mest väsentliga. Det finns konstnärer som byggt hela konstnärskap på denna strategi, t.ex. On Kawara eller Bernhard och Hilla Becher. De senare vill också med sina verk visa byggnader som ett slags anonym skulptur, skapade av social funktion och konvention.

Reflektioner
Hägringar är ett mångtydigt och fascinerande verk. Det består av foton tagna över vattnet vid Långviks skär i Stockholms skärgård. Optiska effekter uppstår som gör att bilderna framstår som overkliga. De uppfattas som hägringar. Ljuset och värmen och det rörliga vattnet gör att motivet som tangerar vattenytan som siktas med kameran uppfattas som helt rörligt. Lägg därtill jordens runda form. Detta är ytterligare ett sätt för Lundberg att fånga ljus och reflektioner. Det glittrar och vibrerar om bilderna. Under vissa förhållanden kan ljus- och reflexförhållanden upphäva bilden av verkligheten så som vi är vana att uppfatta den. Det är återigen ett särskilt tillstånd han vill fånga, något som är svårdefinierbart, något som svävar mellan två tillstånd. Dokumentationen uppenbarar verklighetens många avvikelser från det vi uppfattar som normalt, eller den bild vi har av verkligheten. Mikael Lundberg vill få oss att se det som framträder när vi vrider lite på världen, eller när världen vrider på oss.

När jag var liten och besökte min mormor och morfar som bodde på landet i Småland blev det alldeles kolsvart utomhus på kvällen. Där fanns ingen belysning utomhus. De hade en lampa med lysrör i köket och stora fönster ut mot trädgården. Det innebar att hela köket dubblerades i fönstren, köket blev dubbelt så stort, och om någon hade gått förbi ute i trädgården hade man aldrig uppfattat det. Man kunde inte se något utanför fönstret. Hade någon stått där ute i mörkret fanns det en stor spegel mellan oss: De hade sett rakt in i samma rum som jag tittade in i när jag tittade ut. Allt utanför rummet försvann ur synfältet.

Det japanska fotografen Shizuka Yokomizo har gjort ett verk med en serie bilder som heter Strangers. Serien består av 19 porträtt av människor som kontaktats av konstnären och uppmanats att stå i sitt fönster på kvällen med öppna gardiner. Alla utvalda personer bor på bottenvåningen och de uppmanades att tända alla lampor i rummet. Konstnären har sedan passerat vid en avtalad tid och fotograferat personerna som bara ser sin egen spegelbild. För fotografen är det främlingar som tittar på sig själva, ljuset skapar en spegel mellan konstnären och den som blir fotograferad.

I Mikael Lundbergs verk The Mirror Between us har han fotograferat okända människor som rör sig i sina lägenheter. Han studerar dem genom sitt teleobjektiv där de i sin värld utför vardagliga sysslor. Det finns en strukturell likhet med verket Lifeline i det att man studerar en individs rörelser, men här är det Lundberg som studerar någon annan och fångar dem i ett slumpartat ögonblick. Han har identifierat lägenheten som ett slutet system och avbildar dess invånare som ett slags slumpens agenter.

Likheten med Shizuka Yokomizos verk handlar om betraktarens osynlighet i skydd av de speciella ljusförhållanden som råder vid fotoögonblicket. Skillnaden däremot är att medan den japanska fotografen är intresserad av att porträttera individuella särdrag när de utvalda personerna är avslappnade i skydd av den egna spegelbilden, så är Lundberg inte alls intresserad av det individuella utan av det rent slumpmässiga i beteendet, i rörelserna inom systemet. Lundberg gör inga porträtt, han utför studier av levande materia som ingår i ett mycket vidare sammanhang. Vi ser också här hur Lundberg skenbart byter fokus, i det ena verket, Lifeline, riktar han all uppmärksamhet mot sig själv, och i det andra mot någon helt okänd person i en lägenhet. Sätten att redovisa de båda verken på skiljer sig markant, men syftet är i båda fallen att skapa, undersöka och redovisa ett ”mönster” genererat av slumpmässiga faktorer.

Utsatthet
I verket Platser från 1996 har Lundberg skapat en stor installation med c:a 350 foton av olika platser i New York. De är samtliga bilder av små krypin, provisoriskt skyddade med enkla material där hemlösa sover. Att han så konsekvent undviker människor i bilderna skapar känslan av ett slags porträtt av frånvaro. Mängden bilder blir återigen en omfattande dokumentation, ett mönster framträder som säger något väsentligt om de förhållanden som vissa människor lever under.

Första gången jag träffade Mikael Lundberg var i Venedig. Vi gick förbi en tiggare och Lundberg plockade snabbt upp ett mynt som han överräckte. Han hade då precis bott ett år i New York och berättade att han där tidigt bestämde sig för att det fanns två möjligheter, antingen ignorerar man de hemlösa, de utsatta, eller så ger man något varje gång. Han bestämde sig för det senare. Att fotografera dessa platser är också ett sätt att visa en form av respekt, att visa att det finns människor som lever under mycket knappa förhållanden, och det finns trots allt en en påtaglig mänsklig närvaro i bilderna.

Verket J R utgår från en ohygglig händelse som Mikael Lundberg och hans familj var vittnen till i samband med sin vistelse i New York. Verket är ganska enkelt och består av två olika stora kommunicerande glassfärer fyllda med en trögflytande röd olja.

De lärde känna en familj i huset där de under ett år bodde, som hade två små pojkar. När de kom tillbaka till Sverige blev de kontaktade av kvinnan i familjen, som berättade att båda pojkarna var försvunna. Pappan, som var fastighetsskötare, misstänktes för brott men man kunde inget bevisa. Efter ett tag hittade man de döda kropparna inlindade i plastfolie, instoppade i ett trångt utrymme i en källare. Pappan kunde direkt knytas till dådet. J och R är första bokstaven i de båda pojkarnas namn.

Det stora i det lilla
I verket De 23 har Lundberg låtit ett antal specialister välja ut de 23 mest inflytelserika heliga skrifterna i människans historia. Han har därefter inskaffat två ex av varje. Ett av respektive verk ställer han på en hylla. De andra maler han ner och låter göra 23 nya böcker, alla identiskt lika. De placerar han på en hylla ovanför de andra. Här har vi i en mening två identiska uppsättningar av böcker, men innehållet är fördelat på olika sätt i de två upplagorna. Fördelningen i den ena upplagan är slumpartad, medan den i den andra är det exakta resultatet av människans tankar om sig själv och ordningen i universum.

När verket ställdes ut i Södertälje i början av 2008 stals en av de nytillverkade böckerna på vernissagedagen. Detta skapade genast ett konstnärligt problem för Mikael Lundberg. Är verket förstört eller kan han fortsätta på ett nytt sätt? Till denna utställning har han bestämt sig för att ersätta den stulna boken med ett glasblock i motsvarande storlek. Någon har brutit den ursprungliga strukturen hos verket, men konstnären kontrar och ger verket nytt liv, nya möjligheter, och ett något förändrat utseende.

När jag närmar mig detta verk genom den läsning om slumpen jag presenterat i denna text, blir min spontana reaktion att ifrågasätta hur dessa texter fört mänskligheten framåt. Människan har konstruerat tankar och levnadsregler om världen som upphöjts till religiös status, men vad har vi egentligen för nytta av de i ett större eller längre tidsperspektiv? Här döljer sig en viktig åtskillnad Mikael Lundberg gör i sina verk. Han rör sig mellan den lilla och den stora världen, mellan ett mikro- och ett makroplan. Det finns krafter i universum vi inte kan påverka, men det finns även sådant som faktiskt går att påverka. Man kan ställa sig i en kyrka och skrika, man kan skriva lärda traktat, man kan göra konstverk som placeras i världen, man kan ställa ut dem, man kan t.o.m. skriva om dem.

I det perspektivet blir vi medvetna om skörheten i de samband vi människor skapar, vilka krafter vi ställs mot, och vikten av att visa fram våra mänskliga strävanden på det sätt som Mikael Lundberg gör. Han visar oss att livet är alldeles för stort för att låta slumpen bestämma hur vi förvaltar den lilla tid vi fått.

Magnus Jensner
Chef, Moderna Museet Malmö