 |
Mikael Lundbergs verk The Mirror Between
Us (2002-2005) omfattar fyrtio fotografiska bilder
i samma format, varav de flesta är liggande och
några stående. Bilderna är tagna med teleo
bjektiv. Två komponenter återkommer
genom hela sviten. Ett mer eller mindre ljusfyllt
plan i form av en utsparning, kvadratisk
eller skev, kontrasterar mot ett plan som skiftar
från skugga till kompakt mörker. Vertikala och
horisontella band klyver det ljusa planet i delar,
ibland med en effekt av brutal överkorsning.
Ibland har banden istället effekt av kamouflage; en genombruten skärm
av tunna mörka
stråk förvanskar snarare än döljer det belysta
rummets inslag av föremål och figurer. Bildens
mening uppstår i motsättningen mellan den
ljusa utsparningen och det mörka planet.
Det är som om ögat automatiskt söker sig
till inslagen av ljusa ytor med otydligt flackande
effekter och ibland mer distinkta detaljer.
Vid en närmare granskning framträder dessa
detaljer och låter sig identifieras som en
lampa, en tavla, ett par ljusstakar, bladverk,
blommor i en vas, en spishäll, knivar i rad på
väggen. En stege, och där intill konturen av en
flicka som tycks måla väggen i sitt rum. Där,
en man som vänder sin kompakta kropp som
i avvaktande tilltal till någon som sitter helt
nära. En annan bild: en ensam pojke vars ljusa
kortklippta nacke reflekteras i spegeln på väggen.
Spelar han tv-spel, följer han akvarie-
fiskarnas upprepningsmönster? Figurerna som
efterhand blir synliga ägnar sig åt vardagliga
stillsamheter, sådant som man gör när man är
hemma och helt privat: kolla kylskåpet, prata
i telefon, steka korv, amma, supa, diska glas
med gula gummihandskar, zappa, kyssas.
Med dessa glimtar av trivialt igenkännbara
situationer väcker bilderna ett ekorum av
associationer till andra bilder: målade bilder,
filmbilder, bilder i litteraturen. Bildskapare
från så olika sammanhang som 20-talets borgerligt ”nysakliga” måleri
(Arvid Fougstedt och andra konstnärer i porträttgenren), 30-
talets storstadsmiljö i ödsliga utsnitt (Edward
Hopper), 50-talets historier om gåtor som
utspelas i fönster mot gården (Hitchcock),
men också 1650-talets meditativa interiörer
som berättar om en ung kvinna och ett brev,
en ung kvinna och en blick, en ung kvinna
och en klang av magiskt blått (Jan Vermeer
van Delft). Jag tycker mig se fragment av
berättelser om människor med funktion av
emotionella stämgafflar, skapade av Hjalmar
Söderberg, Katherine Mansfield, Jean Luc
Godard, Wong Kar Wai …
Men bildsvitens mörker förvirrar och stör.
Det verkar omöjligt att inte förbinda mörkret
med ett obestämt hot. Varför väljer fotografen
att inte enbart fokusera på bildernas föreställande
inslag? Därför att mörkret markerar och
mäter ut fotografens och fönstertittarens
dolda rum.
The Mirror Between Us får mig ta fram
Lacans tankar om ögat (subjektets position)
och blicken (det perspektiv från alla håll som
placerar subjektet som objekt). ”Det som är
ljus betraktar mig, och tack vare detta ljus
målas någonting djupt inne i mitt öga – någonting
som inte enbart är en konstruerad
relation, ett objekt av det slag som upptar filosofen – utan
någonting som är
ett intryck, som utstrål-ningen från en yta vars avstånd
till mig
inte är på förhand definierat. Detta någonting
placerar mig inför ett fält, vars tvetydiga och
skiftande djup jag på intet sätt bemästrar. Det är
snarare detta fält som fångar mig, som ständigt
anropar mig, och som gör landskapet till
någonting annat än ett perspektiv, någonting
annat än det jag har kallat en tavla.”¹
Det ”ljus” som i denna bildsvit ”betraktar”
fotografen ser honom inte. Inte enbart därför
att han står på distans och i mörker, utan därför
att ”ljuset”, det vill säga de människor och
ting som motsvarar ut-gångs punkten för det
synfält som vidgas i riktning mot honom, överhuvudtaget inte känner
till hans existens. För ”blicken” är han inte ens en prick i mörkret;
för hans öga är ljuset och ”blicken” detsamma
som utstrålningen från bilden av dessa
andra vilkas funktion är att anropa och livnära
hans fanti-serande. I mörkret mellan öga
och blick tar berättelsen form. Inte minst till
detta behöver han, och vi, ”de andra”.
Nina Weibull
1.
Jacques Lacan, Le
Séminaire Livre XI, Les
Quatres Concepts
Fondamentaux De La
Psychanalyse, utg Jacques-
Alain Miller, Paris: Éditions
du Seuil, 1973, s 89 (min övers)
DIVAN 3-4, 2005
|
