Hur blir man människa? Mikael Lundberg tycks peka på modet att vara människa, modet att se det som är outhärdligt eller oförklarligt för att kunna bottna i sig själv. Det mest subjektiva är också det mest allmängiltiga. När Mikael Lundberg gestaltar frågor kring varat, slumpen och den tidsrymd som varje människa har att förhålla sig till – livets början och slut – kan de springa ur tillsynes torra konstateranden, genom dokumentationer av de egna förflyttningarna eller en statistiskt uträknad sluttid för hans eget liv.

Utställningen Kliver ur min avsikt och faller, vars titel är en strof ur en dikt av Magnus William-Olsson, är en större presentation av Mikael Lundbergs konstnärskap med verk från 1994 fram till idag. Konstnären arbetar långsamt, verken är tidskrävande och ofta tekniskt avancerade. Utifrån en idé väljer han metod, material och utförande, därför är hans konstnärskap mångfacetterat men också tydligt i så motto att han aldrig avviker från sitt undersökande av livets innersta frågor. Mikael Lundberg sträcker sig över ämnen som är svårgripbara, frustrerande och fascinerande. Verken skapar en säregen närvaro, tydliggör subjektet som ett undersökningsområde för att i samma stund ställa betraktaren frågor om ansvar, mod och val.

Att kliva ur sin avsikt, betyder det att kliva ur den tänkta bestämmelse som olika vedertagna system som trosläror, regelsystem och marknadskrafter skriver in individen i och varsebli den egna handlingens, det egna beslutets kraft? Att tillåta sig att falla? Människan söker organisera sin tillvaro, på alla plan, göra den fattbar, förståelig men Mikael Lundberg diskuterar entropi, alltså tendensen hos ett system att förändras i riktning mot sin mest sannolika och därmed mest oordnade fördelning. Allt faller sönder, all materia befinner sig i ett tillstånd av förfall. Mikael Lundbergs konst handlar bl a om hur slumpen bidrar till att forma vår värld. I sina undersökningar om våra förutsättningar och livsvillkor väljer han att närma sig frågeställningarna ur synvinklar som ur ett koncentrerat fokus accelererar och förflyttar sig till en svindlande rymd – varje människas existentiella valmöjlighet. I en avdelning i utställningen finns verk som ur någon synvinkel kan kallas självporträtt, Lifetimer. Lifeline, Kapsel s, Kapsel m och Marsyas. Det första är ett verk från 1995 som består av ett kretskort med digitalt räkneverk vilket räknar ned konstnärens statistiskt beräknade återstående livslängd i sekunder. Marsyas är en avgjutning i silikon av konstnärens kropp, som gestaltats som ett skinn vilket hängts på väggen. Marsyas är i den grekiska mytologin en satyr från Frygien som efter att ha hittat en vallflöjt lärt sig traktera den så bra att han i en akt av högmod, hybris, utmanar guden Apollon. Vinnaren skulle som pris få göra vad den ville med förloraren. När guden vann valde han att flå Marsyas levande androm till varnagel. Ovidius skriver om hur fauner, satyrer, nymfer och vallpojkar gråter över Marsyas öde, och hur deras tårar blir till vatten och samlas upp till en flod som än idag bär den olycklige satyrens namn. Mikael Lundberg ställer oss jämte den som utmanade överheten, den som utmanade sitt öde. Att se sin egen död är att förhålla sig till livet.

Isabella Nilsson
Museichef, Göteborgs Konstmuseum