Förvandlingskonster

Jag ser nio fotografier av horisonter. Luft och vatten som möts i en linje. Det är Mikael Lundbergs fotografier av hägringar, Utan titel (2004). Bilderna visar öar tagna under varma sommardagar långt ut i Stockholms skärgård. Luften vibrerar av värmen och gör att öarna ser ut att flyta ovanpå vattnet. Ett sällsynt optiskt fenomen som skapas av varma och kalla luftströmmar och som måste fångas precis i nivå med vattenytan. Ett 1000 mm objektiv förkortar drastiskt det enorma avstånd bilderna är tagna på. Sviten, som i vintras visades på Galleri Charlotte Lund i Stockholm, utstrålar en märklig stillhet och öppenhet, och den har en säregen skönhet. Mikael Lundbergs blick finns i dessa bilder. Men hur kan kameran registrera något som egentligen inte existerar? Vågar vi tro på att det vi ser är sant? Fotografierna visar oss något utöver det vanliga. Deras styrka ligger i pendlingen mellan det påtagliga och det osannolika. Mikael Lundberg kallar bilderna för ett slags ”omanipulerat naturfotografi”. Han menar att en photoshoppad reklambild idag framstår som mer trovärdig än bilderna av naturligt uppkomna hägringar.

Mikael Lundberg genomför i sin konst olika typer av förvandlingar. Det kan röra sig om verk som förändras till form och utseende eller verk som skiftar växelvis mellan olika tillstånd. Vila som övergår till rörelse, tystnad till ljud, matt yta till skimrande ljus. Mikael Lundberg har en ovanlig bredd i sitt konstnärskap. Han arbetar med en mängd olika material, men låter idén styra verkets slutliga utförande. Hans konst går allt mer mot ett uttryck av lätthet och flyktighet där tekniken används som ett självklart verktyg. Konstverken är pågående snarare än avslutade. De är långsamt verkande. Eftertänksamma. Lika ofta låter han oss följa en process istället för att betrakta ett färdigt verk. Mikael Lundbergs konst förmedlar ett egenartat påpekande om alternativa uppfattningar av tid. Den låter oss höra nya ljud. Får oss att se saker på ett annat sätt. Men alltid utifrån ett existentiellt perspektiv.

Under 2004 har Mikael Lundberg varit aktuell med flera stora utställningar. På Dunkers Kulturhus i Helsingborg visade Mikael Lundberg under sommaren ett flertal nya arbeten. Där fanns allt från ett slags små egenhändigt tillverkade ”snurror” drivna av solenergi (Vanitas 2004), till tekniskt komplicerade verk tillkomna i samarbete med tekniker och dataprogrammerare. Till exempel Sisyfos (2004), en målande robot, vilken långsamt rörde sig fram och tillbaka längs med en skena som var fäst högt upp på väggen. Roboten skulle undan för undan slumpmässigt fylla den vita väggen med tunna streck av röd färg. I Hamlet 13 sekunder (2001) har en inspelning av hela Shakespeares pjäs på flera timmar pressats samman till just 13 sekunder. I Helsingborg spelades verket upp utomhus varje timme dygnet runt. Ut över Öresund i riktning mot Kronborgs Slott spreds ett mumlande ljud som påminner om vågor. Konstverket som en punktligt återkommande handling, en oändlig upprepning. Något som fortgår oavsett om det finns åhörare.

På Galleri Charlotte Lund i Stockholm visade Mikael Lundberg i vintras tre vita rum. Där fanns verket Lifeline (2004) som tagit över tre år att genomföra. En röd prick irrar fullständigt vettvilligt omkring på ett vitt underlag. Rörelserna bildar ett växande nät av linjer som också överlappar varandra. Det vi ser är konstnärens egna rörelser. Hur han till exempel har förflyttat sig utomhus mellan hemmet och sonens skola, under resor i bil och med tåg. Mikael Lundberg har under 506 dagar gått omkring med en GPS-mottagare vilken registrerat var han befunnit sig med 10 sekunders mellanrum. Denna information har han sedan omvandlat till rörlig bild på en DVD på 80 minuter. Till verket hör också en bok med datum, platsangivelser och konstnärens personliga anteckningar av minnen och händelser. Att vara konstnär är att materialisera sitt liv, har Mikael Lundberg sagt i en intervju. Redan tidigare har han tillverkat Lifetimer (1995), en digital klocka som för varje sekund räknar ner hans statistiskt beräknade återstående livslängd. Den första siffran av tio har sedan klockan sattes på slagit om till en nolla. Och visst är Lifeline också ett slags självporträtt samtidigt som det ger en bild av stressen i samhället av idag. Vetskapen om att alltid vara registrerad kom till slut att inverka på Mikael Lundbergs rörelser. Ibland var det frestande att ta en annan väg än den vanliga för att få till en snygg linje, medger han. Det är viktigt för Mikael Lundberg att få med hela livet. Att visa de spår vi alla lämnar efter oss.

I både Stockholm och Helsingborg visades versioner av verket Spår av ett pågående minne (2004). Ett stort bord med kanter är till bredden fyllt med en blandning av salt och vatten. Under utställningens gång avdunstar vattnet och saltet flyter upp till ytan där det bildar koralliknande öar. När vattnet försvinner byggs något nytt upp och verket förändras ständigt. Konstnären har bestämt förutsättningarna men processen är självgående efter det att den satts igång. Konstverkets storlek och vithet för tankarna till en modell av ett polarlandskap, samtidigt som det ger associationer till svettavlagringar. Spår av ett pågående minne hänger nära samman med sviten av hägringar. Båda verken är bilder av landskap. Yttre landskap och inre. De är samtidigt både kropp och natur.

Som en spegling av den vita utställningen visade Mikael Lundberg samtidigt en svart rumsinstallation, Reflektion (2004), på Olle Olsson-huset i Solna utanför Stockholm. Titeln är mångtydig. Mikael Lundberg hade där skapat en plats för långsam reflektion utifrån en mycket speciell effekt av ett återkastat ljus – en reflex. På utsidan av rummets fönster lyste starka lysrör ut i vintermörkret. Men på insidan var det mörkt och dessutom kallt eftersom värmen var avstängd. Mikael Lundberg vill åstadkomma så stora kontraster som möjligt mellan ute och inne.

När jag sitter och skriver denna text bländas jag plötsligt av en vattenspegling från flaskan bredvid mig. På liknande sätt utsätts besökaren vid ingången till rummet av ett starkt ljus. En blixt avfyras som slår ut synen. Väl inne i rummet är där närmast kolsvart, desorienteringen total och det är omöjligt att bedöma avstånden där inne. Efter en ganska lång stund kan jag skönja ett ljus. Det påminner om en kristallkrona men när jag kommer intill ser jag att det istället är en mycket liten lampa gjord av tunna trådar. Den hänger från taket mitt i rummet. Runt lampan strålar en märklig cirkel av ljus, en halo. Effekten åstadkoms genom att väggarna runt om är klädda med våder av en speciell duk av glaskulor vilka reflekterar ljuset. Duken fungerar samtidigt ljudisolerande. Det är som att lampan sugit åt sig allt ljus som fanns i rummet och koncentrerat det till en enda liten punkt. Nu blir jag också medveten om ett pulserande ljud. Liksom ljuseffekten, tycks ljudet också öka och minska i styrka när jag rör mig där inne. Rummet fylls av en jämnt flödande rytm vilket förstärks av ytterligare en ljuskälla. På väggen i ett av hörnen är en laptop monterad. Den visar en rörlig bild av en räls som rusar fram i hög hastighet.

Med mycket enkla medel har Mikael Lundberg skapat ett starkt förtätat rum. Reflektion är en av de mest intensiva installationer jag sett. Där hittar man ingen berättelse eller handling. Istället finns där ett ständigt pågående flöde, en abstrakt rörelse utan varken början eller slut. Reflektion upplever jag som en vidareutveckling av ett innehåll som fanns i Mikael Lundbergs bilder av hägringar. Varseblivandet träder här fram som ett mer påtagligt tema i hans konstnärskap än tidigare. Han arbetar med hur seendet kan vara en erfarenhetsprocess som involverar både blicken och kroppen.

Mikael Lundberg har bott utomlands i flera längre perioder. När han under senare halvan av 1980-talet levde i Venedig arbetade han bland annat med en lång serie fotografier av dykdalber, grupper av pålar nedslagna i sjöbottnen för förtöjning och som riktmärken. Mikael Lundberg fotograferade dem i gryningen, en på varje bild, när vattnet fortfarande ligger stilla. Pålarna liknar varandra men varje dykdalb är numrerad och också unik. Eftersom de är placerade mitt i bilden omgivna av vatten, och med Venedig mot horisonten, påminner dykdalberna om fotografierna av hägringar. Där finns samma öppna ytor, samma lugn och samma blick. Bilderna av dykdalber resulterade aldrig i ett eget verk, utan har fungerat som en erfarenhet, ett arbetsmaterial att återkomma till. Mikael Lundberg gjorde också en skiss över Venedig där han ritade in dykdalberna. På kartan avbildas de som svarta prickar. Prickarna i sin tur bildar linjer utmed vilka man i verkligheten kan färdas. Liksom i det senare verket Lifeline har Mikael Lundberg själv rört sig längs med linjerna.