|
WORKS | VIDEOS | COMMISSIONS | BIOGRAPHY | TEXTS | CONTACT |
 |
|
| Konsten att fotografera en hägring Lars O Ericsson kapitulerar inför Mikael Lundbergs bilder av tid. |
||
|
Mikael
Lundberg har ofta tagit risker. Under sin drygt femtonåriga
odyssé i konsten har han varit nära att än uppslukas av
förebildernas Skylla än sugas ner av högteknologins Karybdis.
Men bara nära. Han har förvisso färdats långt och resan
har bjudit på en del avstickare. Fast på något oförklarligt
sätt har han ändå alltid blivit kvar på samma plats,
liksom surrad vid masten. Med sin nya utställning "Spår av
ett pågående minne" på Galleri Charlotte Lund förefaller
Mikael Lundberg nu ha nått sitt Itaka.
Teman som tid, minne, entropi, spår och skrift, ständigt närvarande i Lundbergs konst, återfinns även här, men synbarligen gestaltade efter att först ha passerat ett slags inre smältdegel. Dessutom verkar samarbetet med den tvärvetenskapliga gruppen Innovativ Design vid Chalmers i Göteborg ha varit fruktbart. Lundberg har således undgått att bli teknologins slav. Han uppträder i stället som dess kreativa herre. Under 506 dagar har han burit med sig en GPS-mottagare, som var tionde sekund, via satellitsignaler, registrerat hans geografiska position. GPS-mottagarens rådata har därefter översatts till bilder, till "kartor" över hans förflyttningar, dels i form av en bok, dels som en projicerad animerad film. I den senare rör sig en röd punkt (Lundberg själv) längs svarta linjer som blir grövre ju oftare en viss plats blivit besökt. Mönstren ser abstrakta ut, men bakom dem döljer sig alltså en människas olika rörelser i vardagen (promenader, bilresor, båtfärder). Spår av ett liv, samtidigt både fascinerande bild och rörlig skrift. Hur mycket - eller hur lite - av livets komplexitet går att återge som bild? Vad säger kartan om terrängen? En storebror som alltid ser oss är en skräckvision. Men hur skrämmande är det inte också att inte vara sedd? Frågorna poppar oavbrutet upp i skallen på mig medan jag likt en hypnotiserad kanin följer den röda punktens rörelser över filmduken. Minnet rör vid det förflutna, men det pågår i nuet. I nästa rum utbreder sig en ocean av kristalliserad tid. En grund plåtbassäng i nära nog rummets storlek, placerad på midjehöga bockar, var ursprungligen fylld med maximalt saltat vatten (30 procent). Värmeslingor under bassängens botten har emellertid fått vattnet att börja avdunsta. En vit arkipelag av saltkristaller har bildats. Så småningom kommer avdunstningen att upphöra och flyktig rörelse stelna till topografi. Tiden blir ett uttorkat hav, pulvriserad till salt. Går det att fotografera hägringar? Skriva dem med ljusets teknologi? I ett avslutande mindre rum hänger en svit blåskimrande fotografier. Utrustad med ett 1.000 mm objektiv och högkänslig film i kameran har Mikael Lundberg gått på hägringsjakt i Stockholms skärgård. Resultatet är förbluffande. En liten skärgårdsö tycks sväva över horisonten i den skälvande luften. Hägringsfenomen är både sällsynta och kortvariga på våra breddgrader. Här handlar det inte om entropins, utan om väntans, tålamodets och jaktens tid. Förunderligt vackra är dessa bilder dessutom. Det är bara att kapitulera inför denna helgjutna utställning som är något av det bästa jag sett på ett galleri på mycket länge. Lars O Ericsson |
|
|
|
| © Mikael Lundberg |