Fotografering av ovetande människor i hemmiljö kan, beroende på av vem det sker, vara i strid med gällande rätt. Att i ett sådant läge fokusera på en identifierbar person genom kamerans objektiv och trycka av, innebär att fotografen har dokumenterat en annan människas mest privata sida. Hade den avbildade personen varit medveten om fotograferingen hade personen kunnat utfärda ett fotograferingsförbud som fotografen varit tvungen att respektera. Fotograferingen sker på privat mark, i hemmet, och där har varje människa egen bestämmanderätt om vad som får ske och inte. I praktiken finns det dock ett problem. Den sortens bilder tas i smyg och de blir därför sällan föremål för fotograferingsförbud. Personen kan inte gärna förhindra något som den inte har kännedom om. Det är istället först när bilderna når allmänheten som det verkliga lagbrottet uppstår. Fotografen har gjort sig skyldig till kränkning av den avfotograferades privatliv. I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga fri- och rättigheter finns det i artikel 8 stadgat att ”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Konventionen finns inskriven som lag i vår svenska grundlag och vi är därför, liksom alla medborgare i alla länder som antagit konventionen, skyldiga att följa den.

Att offentliga personer ofta förekommer på smygtagna bilder i skvallerpressen känner vi till. Bilderna kan föreställa den kända personen utomhus med en nyupptäckt kärlek, solbadandes på en skärgårdsklippa eller i samspråk med goda vänner på någon restaurang. Men även en offentlig person har i likhet med oss vanliga människor en privat sfär som inte får kränkas. Man kan ändå med fog påstå att vi icke-offentliga människors privata sfär är något mer omfattande. Kränkningen uppstår snabbare och vi behöver inte tåla kameralinsbevakning i olika situationer i lika hög grad som om vi hade varit offentliga personer. Anledningen är att bilderna på en känd människa kan ha ett allmänintresse som motiverar publiceringen. Då får helt enkelt den personliga integriteten och skyddet för privatlivet stå tillbaka framför allmänhetens intresse av att följa den avfotograferade även i privata situationer. Åtminstone om det utspelar sig på allmän plats. En nyligen avkunnad dom i Europadomstolen visar dock att det finns en annan uppfattning om det. Om allmänintresset inte anses tillräckligt stort kan till och med en smygtagen bild på en känd person utomhus, på offentlig plats, strida mot skyddet för privatlivet. För oss vanliga människor har det troligen alltid varit så. Det finns helt enkelt inget allmänintresse av att publicera bilder på oss i olika sammanhang.

På ett område är vi dock likställda, oavsett om vi är okända eller kända för den stora allmänheten. I hemmets vrå har vi alla samma oinskränkta skydd. Lagstiftaren har slagit fast att inte ens allmänhetens intresse får stå över vårt behov av att få vara helt privata i våra egna bostäder. Där ska vi kunna vara tryggt förvissade om att vårt privatliv respekteras. I samma stund som vi träder över tröskeln kan vi blotta oss kroppsligt och själsligt utan risk för att ofrivilligt bli dokumenterade i någon form. Allt annat vore moraliskt förkastligt och lagvidrigt.

De flesta svenska juridiska avgöranden som rör den personliga integriteten handlar om brott som förtal och förolämpning. Det har varit en framgångsrik väg för många ilskna paparazzioffer. Men ett juridiskt dilemma uppstår när det som i smyg fotograferas och publiceras inte innebär att någon nedsättande uppgift har lämnats. En nedsättande uppgift är nämligen förutsättningen för att hävda förtal. Men vad kan vara nedsättande med att visa en bild på mig när jag sitter hemma i mitt vardagsrum och tittar på TV? Blir jag fotograferad genom mitt köksfönster när jag lagar mat är det i alla fall inte fråga om att fotografen gjort sig skyldig till förtal eller förolämpning. Däremot är båda tillfällen en kränkning av min rätt till skydd för mitt privatliv. Med andra ord ett brott mot konventionen om skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Dokumentationer som skildrar ovetande människor brukar vanligen fascinera och intressera dem som inte har blivit utsatta för det. Frågan är hur vi reagerar om vi bläddrar fram bilden på oss själva i Mikael Lundbergs konstnärliga projekt. Kanske blir vi smickrade och glatt överraskade. Kanske känner vi oss kränkta och använder oss av juridisk hjälp. Den privata, trygga bubblan har plötsligt brustit, trots alla lagregler och rättsliga förutsättningar för skydd.  Vi inser att så länge vi bor i ett hus med fönster kan vi aldrig vara helt fredade från risken att bli fotograferade i smyg av någon okänd med närgånget objektiv.

Catharina Ekdahl
Förbundsjurist, Svenska Fotografers Förbund