Mikael Lundberg har skapat verket Moon och Stars som består av tio fotografiska bilder av olika himlakroppar. Genom att fotografera dem under kraftig förstoring och med en slutartid på ungefär femton minuter registreras kropparnas rörelser under det relativt korta tidsintervallet. Informationen fångas och uttrycks i bilderna, en intensiv men känslig ljuslinje i kontrast till den svarta bakgrunden. Narrationen är abstrakt och poetisk. Det är en historia med en tydlig början och ett slut. Men vad är dess innehåll? De olika kropparnas kontinuerliga rörelser inom sina egna interialsystem komprimeras kryptiskt i de statiska bilderna. Vad är det egentligen vi ser och vad är egentligen möjligt att förstå med vår perception?

Människan har skapat avancerade vetenskapliga metoder för att kunna studera verklighetens yttersta gränser, men vårt intellekt kommer alltid att vara fångat inom vår egen perception. I samma stund vi förstorar upp rummet förändras rummets innehåll eftersom avståndet alltid kommer att vara beroende av det medvetande som uppfattar det. Man skulle kunna jämföra det med att titta på en digital bild i alltför hög upplösning – informationen finns där men allt meningsskapande har förlorats. Himlakropparna i Mikael Lundbergs fotografier berättar historier på ett språk vi inte kan förstå.

Den einsteinska världsbilden bygger på ett förnekande av en objektiv yttervärld. Världen får sammanhang genom mänskliga medvetanden. Einstein menade att fysiken enbart sysslar med sinnesintryck och förståelsen för sambandet mellan dem. Världen beskrivs som bestående av flera olika rumtidsliga system. Rummets och tidens relativitet medför att en händelse som uppfattas som samtida inte nödvändigtvis kommer att uppfattas som samtida för en betraktare i ett annat system. Det som sammanbinder de olika systemen är att alla kroppar lyder under naturlagarna och ljusets konstanta hastighet. Tiden må vara relativ men är ändå objektiv i bemärkelsen att den är mätbar. Två personer (inom samma system) som stämmer träff vid ett visst klockslag kommer att mötas samtidigt.

Vad Einsteins teorier inte kan beskriva är en människas subjektiva tidsuppfattning. En minut kan ibland upplevas som oändligt lång eller tvärtom mycket kort. Bergson bygger sitt tidsbegrepp på denna upplevda tid och frångår även den linjära tidsuppfattningen genom att påstå att det mänskliga medvetandet bär på det förflutna, nuet och framtiden samtidigt.

Registreringen av stjärnornas rörelser i Moon och Stars blir med den einsteinska världsbilden en beskrivning av vår upplevelse av rörelserna utifrån vårt eget system. Aldrig det system som stjärnan själv befinner sig i. Själva mätmetoden är dock objektiv, vetenskapligt osentimental, en ren dokumentation. Men i samma stund någon försöker tyda informationen, översätta den till något meningsskapande förvandlas den till något subjektivt. Den blir vad vi läser in i den.

Moon och Stars har en stark anknytning till ett av konstnärens tidigare verk Lifeline där en GPS, ett instrument för satellitnavigering, registrerat alla hans rörelser under 506 dagar. Resultatet spelas upp i en video som snabbspolas. Koordinaterna för konstnärens rörelser under dessa månader skapar en egen teckning. Linjen på teckningen representerar hans position i rummet och tiden. I Lifeline registrerar och dokumenterar universum Lundbergs rörelser, i verket Moon och Stars är förhållandet det motsatta. För Mikael Lundberg är innehållet själva handlingen – vad man har gjort med livet inom detta tidspann.

Lundbergs bilder av himlakropparnas rörelser är lika mycket romantiska naturfotografier som abstrakt tracendentalmåleri. Fotografierna speglar relationen mellan jorden och rymden. Det förblir obestämt om det är han själv som målar på himlen eller om det är himlakropparna som målar på hans fotografier.