Det finns i sommarens ljus en rädsla som söker just ditt ansikte…
   Jag minns att den frasen var flera dagar gammal när jag i augusti 1994 kom till Wanås slott i Skåne för att upptäcka bland andra Mikael Lundbergs verk. Jag for genom uttorkade landskap där vinden väckte ljudet av brand i lövverken. Redan var det augusti igen, och värmeböljan denna den hetaste svenska sommaren sedan sjuttonhundratalet skulle ge Wanås skuggrika slottspark viss blekhet i minnet. Den blekheten är samtidigt ett glödeko av en särskild rädsla.
   Rädsla kan stavas närvaro, stegas upp i en park, bland urgamla träd där ett livs karta är ett löv. Vilket?
   Ditt ansikte är ditt, men dragen är ingen särskilds. Din kärlek är din, men från ansikte till ansikte flyr den sitt eget ansiktes tomhet.
   Det är inte så länge sedan du lärde dig tala, och snart har du sagt allt du kommer att ha yttrat när…
När?
   Vad är tiden?
   Rädslan kan inte en gång för alla betvingas med förnuftet, men den kan bibringas en form. Parken var ”torr”, ”prasslande”, och jag liknade den, redan medan jag gick där, vid ett undanbrinnande minne. Därmed var inte rädslan för tiden besegrad, eller ens tillnärmelsevis bruten.
   Fast den rädsla det gäller här, väcker långtifrån alltid fruktan: därtill är den för närbesläktad med intensivt aktgivande och kontemplation. Den tillhör en familj av känslor som vi bär med oss livet igenom. Till konstens uppgifter hör att samla sådana känslor på platser, för en begrundan som kan vara både panisk och besinningsfull. Sommaren 1994 erbjöd Mikael Lundberg min rädsla för tiden två sådana platser, i Wanås skiftande slottspark.
   Det träd i kopparklädsel som lyste lång väg mellan stammarna var redan legendariskt. Konstnären hade lindat kilometervis med tunn koppartråd kring stammen, i en kretsgång som återskapade inte bara årsringarna i veden utan också den i hans verk betydelsefulla spiralgestalten.
   Tänk på honom ett ögonblick nu, hur han går där timme efter timme, dag efter dag, runt trädet med den tunna tråden i handen.
   Spiralen upprepar och spiralen ersätter. Ett plan ersätts med ett nytt plan, varvid samma cirkelfigur upprepas. Cirkeln tas om och om igen, och denna omtagning är en ersättning för en omöjlig befrielse till en värld bortom lagarna. Upprepningen och ersättningen döljer att de utgör varandra. Är det tiden som tvingar oss till detta? Eller är det vi som alstrar tiden med de illusioner av skillnad som vi kallar verk?
   Jag minns hur kopparen kändes i handen, och hur spiralens tystnad uttolkades av lövens spökbrasa i vinden högt över huvudet. Närvaro och tillstädesförgätenhet, existens och metafysik. Och i mitten trädets stora kropp: bön och löfte i samma gestalt.
   På ett annat ställe, i ett av de svala rummen i en förvaltningsbyggnad, bytte rädslan närvaroform utan att förbindelsen med trädet ute i parken gick förlorad. När? År 1994 – och där inne i det svala rummet hängde ettusenniohundranittiofyra fotografiska plåtar med porträtt av okända, till stor del nu döda människor. Rad på rad, lika många porträtt som år efter Kristus, och alla var de utsatta för en ibland våldsam kemisk åverkan som hade påskyndat deras tillbakaträdande till mörkret. En inverterad uppenbarelse, räddad från den sentimentala anekdoten av en minimalistisk ordning med karaktär av tidsgrammatik.
   Den sommaren läste jag en dansk bok med titeln Literær tid, av Hans Hagedorn Thomsen. Inledningsvis säger han: ”Tid har ingen fysisk existens... Tid er en bevidsthedsform, et symbol der henviser til nogle fysiske processer. Men på den anden side bestemmes indholdet i denne bevidsthed af de fysiske processer och af hele den materielle situation...”. Annorlunda uttryckt är tid både en förutsättning för och en effekt av vår närvaro, våra rörelser, vårt språk.
   Om vi vänder på detta, så kan vi betrakta våra formspråk som tidsmodeller i två bemärkelser. Formerna, till exempel spiralen – eller det försvinnande svarta korset, eller den framväxande mörkerarkipelagen i någon av de ”entropiserier” som Mikael Lundberg visade på Galleri Enkehuset i Stockholm året före Wanåsverken – är alla modeller av tiden, såtillvida som de framsprungit ur olika arbetsprocesser. Men de är också modeller för tiden (så som en byggnadsritning är en modell inte av, utan för ett hus) i det att de hejdar den materiella verklighetens framvällande fenomenflod i en ordning av skillnader som vi kan ge tidslig och därmed etisk mening – för etiken saknar mening utanför den bristfällighet tiden utbreder inom oss som ett förkastningsmönster i vars gömda ytor själen jagar sin gäckande spegling.
   Det är ett pågående hejdande, en högfriktionsacceleration vars bränsle är betraktarens utmätta livstid. Man kan likna detta formarbete (vilket inom ordkonsten på ett specifikt sätt griper tillbaka på sina egna förutsättningar, men alltid också inom de bildande konsterna upprättar sin oavvisliga singularitet i självreferensen) vid ett sinnligt begrepp, eller en begreppsförnimmelse som framskapas vid samma horisont som de går förlorade vid. Men man kan lika gärna finna formarbetets egentligaste gestik i tecknandet: en form som svävar i samma avgrund som den – linjen – framkallar ur intet.
   Den paradox som överskuggar dessa sammanhang kan artikuleras på många sätt. Mikael Lundbergs former är tidsfällor, men det de fångar skapas av dem själva, så som det värdefulla centrum en labyrint skall skydda får sitt värde just av att utgöra mitten av labyrinten – eller så som det subjekt konstnären riskerar i skapandet blir värt att riskera just därför att det ingår i skapandet: det är därför all konst som griper oss värjer sig mot att avkodas som symtom på en utomestetisk belägenhet, lika väl som den motstår alla försök att låta intentionen, den skapande individens existentiella risktagande, fördunsta till ontologi.
    Platon och Aristoteles skilde mellan aion och chronos: tid som evighet och tid som förändring. I Mikael Lundbergs konst sammanbor evighet och ögonblick, i hägnet av en mörk melankoli som ändå måste kallas kristalliskt klar eftersom han är så diskret i sin dramatisering av levnadsloppets korthet. Denna kan visserligen åskådliggöras, så som han efter Wanås gjort i ett räkneverk med konstnärens statistiskt sett återstående, borttickande livstid. Men det existentiella dramat aktas i sin särskildhet, det avpressas inga ontologiska anspråk när det med betraktarens blick söker sin väg in i arbetena.
   När? När infaller det rätta ögonblicket? Är det fotografens exponeringsögonblick, eller är det sista gången någon tänker på dig? (Också ett sådant ögonblick innehåller varje liv, inom eller utanför den fysiska existensen.) Det rätta ögonblicket, det maximalt meningsfulla ögonblicket kallades i antikens Grekland kairos. Våra språk ger vissa ögonblick större vikt än andra, men den neutrala serialiteten  (upprepning – ersättning) i många av Mikael Lundbergs verk, exempelvis ”1994”, erbjuder en annan, mer skrämmande insikt: varje ögonblick är kairos, och det är just därför som det måste upphöra, då nya ögonblick oavbrutet tränger fram till materiens yta, för att störta bort.
   Ögonblicken, där närvaron sinneslikt flimrar, hopar sig till en omätbar avgrund, en frånvaro som är fasansfull i sin förnuftstrotsande omfattning. Vid randen av detta stup arbetar hjärtat. I rummet med de fotografiska plåtarna hängde därför en spiral av bestämda dimensioner, där stenen hävdes i samma takt som konstnärens vilopuls.
   Hopp och minne är två sätt att reservera sig mot denna massa av ögonblick som barockpoeten John Donne i ett brev kallade ”a number of small, wretched points, uselesse, because they concurre not”. Hoppet är det oreflekterade begäret efter ännu fler ”rätta” ögonblick. Såvitt jag kan se har det föga att göra med Mikael Lundbergs konst. Minnet  däremot är en central faktor, så central att jag lockas till distinktioner.
   Liksom formspråken är minnet en tidsfälla, en modell för och av tiden, trots att minnets ljus inte kan uppfattas av ögat och inte tar någon plats. Man kan med Kierkegaard skilja mellan ett passivt, mottagande minne av nostalgisk karaktär, och ett aktivt, ironiskt minne där det hågkomnas ouppnåelighet accepteras. Det senare förefaller vara Lundbergs minnesart. En intensiv vilja till rekonstruktion samverkar där med en lika stark önskan om klarhet i bemärkelsen illusionslöshet, en genomskinlighet bortom byggnaderna.
   Resultatet blir den dova ömheten hos en bejakad separation, en dödsvarse avgrundsnärhet som gör det möjligt att angripa den bekväma boskillnaden mellan å ena sidan symbolspråkens längtan efter tecknets upphörande i en hemkomst bortom alla skillnader, och å den andra de allegoriska språkens ironiska karaktär av substitut för det de utpekar. Hängivenhet och distans blir poler i ett temperament som varken väljer mellan dem eller söker någon ”syntes” bortom dem, utan i stället framhärdar med själva motsättningen och utvinner energi ur den. Symbolen blir då uppenbarad som diabol, ett isärslaget tecken.
   Jag minns att jag i det svala rummet med de fotografiska plåtarna tänkte: så här kunde kanske ett personligt förhållande till historien se ut. Samtidens existentiella företräde ges måttliga proportioner och kan sedan omöjligen tas till intäkt för några anspråk på ontologisk särställning. Utan att avlocka eller påtvinga Mikael Lundbergs verk en etik de inte behöver, kan man kanske säga att ett begrepp som ”etnisk rensning” avkläds all herraväldesretorik i närheten av den erfarenhet som fanns samlad i de ettusenniohundranittiofyra bildernas rum.
   Tid som historia är en natur befolkad av människoskuggor vilkas behov av namn är omättligt. Men minnenas landskap är annorlunda. De är obefolkade, och de är själva ett sätt att se, utan betraktare. Det är ju din egen frånvaro som ser.
   Så minns jag den där sommardagen i Wanås slottspark: som en övning i försvinnande. I minnet återstår en glödritad karta där skuggornas kanter tjocknar och bränner undan alltmer av det svalkande mörkret. Där, i detta slags tidens svåra ljus, står ett träd i koppardräkt, hänger en legion av ansikten med och utan namn.
   Om tiden liknas vid ett härjande ljus, så är Mikael Lundbergs konst i det ljuset ett mörker som kan ta emot stora mängder rädsla utan att spädas.  

Ulf Eriksson