WORKS | VIDEOS | COMMISSIONS | BIOGRAPHY | TEXTS | CONTACT

	Plats och Minne - Om Mikael Lundbergs konst
	Konstnären Mikael Lundberg placerade en filmkamera längst upp på Katarinahissen, ett smalt, högt hisstorn vid Slussen i Stockholm. Från sin upphöjda och fixerade position riktades sedan kameran ner mot torget. Under ett års tid, dygnet runt, registrerade kameran all aktivitet på torget. Resultatet är en film som i längd och omfattning lever parallellt med det liv som utspelade sig nere på torget. Filmen sträcker sig över 365 dagar, sammanlagt 8,760 timmar. Skulle man sitta åtta timmar om dagen, varje dag, skulle det ta tre år att se filmen. Nu är det inte, och kommer aldrig att bli, en film som skall ses eller upplevas på det sättet. Konstnären betraktar det samlade filmmaterialet mer som en råkopia, det är långt ifrån färdigt i detta skede, det är ett material som skall användas som utgångspunkt för vidare arbete. Självklart kommer aldrig någon, inte ens konstnären själv som ägnat flera år åt att gå igenom materialet, att kunna se eller skapa sig en komplett överblick över detta filmmaterial. Det kommer alltid att finnas dolda sekvenser och oupptäckta detaljer, gömd information som möjligen kan användas i ett senare skede. Avsikten har aldrig varit att använda filmen i oredigerat skick, det är snarare en mycket omfattande samling data eller information, ett arkiv som Mikael Lundberg kan använda för att omvandla och producera en annan, ny typ av visuella uttryck. Vägen fram till igångsättande Innan vi går vidare och talar om de filmer och bilder Lundberg sedan skapat, vill jag bara kort uppehålla mig vid det arbete som konstnären utförde innan han ens kunde börja filma. En rad praktiska frågor skulle lösas, vilket tog betydligt längre tid än beräknat. Innan filmarbetet kunde komma igång, och pågå oavbrutet i ett helt år, krävdes förberedelser och umbäranden som konstnären beskriver i sina anteckningar från arbetet. Vi får här ett kort utdrag från denna inledande tid ur Lundbergs dagbok: 2012-02-29 Tar kontakt med Stockholm konst för att få hjälp med tillstånd att placera en filmkamera på Katarinahissen. De som måste kontaktas är projektledningen för ombyggnaden av Slussen, ägaren av Katarinahissen, Folksam, Restaurang Gondolen som behöver passeras varje gång vi ska ut till kameran. 03-08 Får godkänt av alla inblandade. 03-10 Inköp och utprovning av kamera, datorer och övrigt för att kunna placera allt på Katarinahissen. 06-14 Elektriker drar fram el till utrustningen. 06-19 Vi klättrar på stegar och installerar all teknik på en plattform på utsidan av Katarinahissen. 12-12 Tar ner all teknik från Katarinahissen, kompletterar med ny mer avancerad kamera, teknik och testar all utrustning. 12-23 Vi testar och monterar upp all teknik på Katarinahissen igen. Justeringar behöver göras och vi monterar ner den igen. 2013-01-09 Vi försöker installera utrustningen igen på utsidan av Katarinahissen. Det är -5°C och blåser kraftigt. Det går inte, händerna blir stela, fingrarna spricker och blöder i kölden. Vi tar med oss allting hem. 01-21 Problem med datorn som stänger av sig. Isolerar installationen ytterligare för att tekniken skall fungera i svåra väderförhållanden. 02-25 Monterar och testar all teknik på Katarinahissen. Ytterligare anpassningar behövs. 02-02 Har byggt ett enklare och stabilare system, monterar och testar i kyla och blåst. Svårt att röra fingrarna, datorn stänger av sig igen. Vi tar ner allt, in till Gondolen för värmen och fixar problemen. Går sedan ut och monterar. OK! 02-21 15 minuters inspelning på 2,5 vecka. Filmen ser väldigt bra ut men något är fel, vi tar åter hem all utrustning. 02-22 Det visar sig att elen stängs av då och då pga Slussenbygget. Datorn startar inte efter strömavbrotten. Slussenbygget drar ny el. 03-08 Elen fungerar igen. 03-16 Vi monterar allt på Katarinahissen, elen är åter avstängd. 03-23 Elen fungerar, men datorn stänger av sig efter 2,5 tim. I det varmare vårvädret kan datorn överhettas i den välisolerade vinterinneslutningen. 04-13 Ny bättre ventilerad inneslutning till datorn. Monterar allt på utsidan av Katarinahissen. Startar upp det, det fungerar. 04-20 Ytterligare justeringar av tekniken. 05-03 Monterar allt på Katarinahissen, startar upp det igen. 05-04 Det fungerar. 05-21 Det har fungerat sedan den 3 maj. Har nu 3,5 terabyte film, byter hårddisk. 06-04 Allt fungerar, byter hårddisk. Bestämmer att kolla tekniken 2 gånger i veckan. 2014-05-04 Har spelat in under 1 ett års tid, dygnet runt. Avslutar inspelningen. Tar ner all teknik. Utgångsläget Som vi ser från dagboken tar det nästan ett år att få ordning på tekniken, att få det att fungera på ett stabilt sätt utomhus under de varierande, och många gånger extrema väderförhållanden som råder högst upp på utsidan av Katarinahissen. När filmandet sedan är avslutat och konstnären kan hämta hem allt filmmaterial, vad blir då nästa steg? Hur hanteras ett filmarkiv med en sådan omfattning? Mikael Lundberg hade tidigare i samarbete med Mats Nordahl, som hjälpte honom med allt installationsarbete på Katarinahissen, utvecklat tekniker för att bearbeta digital information. Efter ett års filmande, när allt filmarbete är slutfört, utrustningen nedmonterad och alla filmer ligger i datorn finns ett bildmaterial som kan användas för att gå vidare och hitta nya uttryckssätt och utveckla tidigare tekniker. Mikael Lundberg var under några år, 1999-2003, knuten till avdelningen Innovativ design på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, under ledning av professor Peter Ullmark och Mats Nordahl. I sin roll där som artist in residence, i nära samarbete med olika forskare, utvecklade Lundberg nya konstnärliga presentationssätt bland annat i arbetet med konstverken Lifeline (2003-04) och Sisyfos (2004-05). Lifeline pågick under knappt två år där insamlandet av data var en avgörande del av projektet. Det insamlade datamaterialet, vilket inhämtades under en tydligt avgränsad tidsperiod, kunde sedan användas för att generera bilder. Verket Sisyfos baserades på slumpen och avancerad teknik för att kunna sprida färg på ett visst sätt, och genererade över tid en bild på en tegelvägg som fortfarande finns kvar.
	Sisyfos
	Lundberg har alltid varit intresserad av att till varje nytt konstverk eller projekt hitta den specifika teknik, och de material som passar till just den idén. Detta gör att hans konstverk över tid har varierande karaktär, då han tar hjälp av ny teknik och skiftande presentationssätt. Det som varit konsekvent i hans konst, och ständigt återkommande, har varit intresset för ämnen som tid, minne, historia, människans existentiella villkor, specifikt urbana företeelser, samt olika materials särskilda egenskaper. Ibland har han närmat sig avbildningar av tid, av processer i rummet som genererar avtryck, som bildar spår. Tiden, och ständigt nya sätt att beskriva den på, har alltid varit en viktig del av Mikael Lundbergs konstnärskap. Man kan uppfatta det som en serie ständigt återkommande försök som bär på en implicit frågeställning: hur bär vi oss åt för att beskriva tidsförlopp, går det att visa fram tiden i renodlad form på något sätt eller måste vi använda oss av olika fysiska hjälpmedel. Han använder till synes ganska enkla och vardagliga föremål eller händelser i vilka han upptäcker möjligheter att spegla tidens gång. Han har i en rad verk utfört ett slags dokumentationer av materiens gradvisa förfall, något som kallats en sönderfallets estetik. I samband med dessa verk har begreppet entropi använts, en term han lånat från thermodynamiken. Entropin motsäger bilden av en mekanistisk världsuppfattning, och hävdar istället en följd av oåterkalleliga lägen där varje enskilt tillstånd i denna process också är unikt. Lundberg beskriver dessa dokumentationer som ”ett slags skrift, ett partitur eller ett bibliotek, där varje del bekräftar en hel process, en riktning.” I Lundbergs tidiga verk, där entropitemat ofta var framträdande, bidrog upprepningen till att sudda ut det konstnärliga subjektet: processen var viktigare än konstnärens subjektiva förhållande till resultatet. I verken Lifeline och Sisyfos blev den avancerade tekniska processen en integrerad del av verket. I de senaste verken och särskilt här i verket Plats och minne blir avläsningsinstrument, dataprogram och de hårt styrda bildmanipulationerna alltmer sofistikerade. Det är ett nytt slags bilder vi får se, det är bilder som är genererade för att specifik information från varje filmsekvens skall kunna väljas ut, som också präglar och blir styrande för bildernas utseende. I det aktuella projektet, Plats och minne, har han åter samarbetat med Mats Nordahl, för att experimentera fram nya sätt, nya möjligheter att använda avancerad digital teknik. Resultatet är ett flertal kortare och längre filmsekvenser och enskilda utsnitt ur det stora bildarkivet från Katarinahissen. Vid en presentation, Mitt i processen (2015-05-27), på IASPIS i Stockholm visades ett antal exempel på hur en färdig bearbetning av delar av filmmaterialet möjligen kan komma att presenteras i en utställning. Så här beskriver Mikael Lundberg själv projektet i sin inbjudan till IASPIS: ”det började med verket ”lifeline” 2003, ett personligt avtryck av någon i tid o rum, ett självporträtt, en ständig rörelse över världen, 509 dagar, ett partitur av linjer, animerad film 80 min +1 bok, ”lifeline” blir en förstudie till ”plats och minnen” som projektet heter, som är en studie av en offentlig plats, övervakning av ett kollektiv på en bestämd plats under lång tid, ett enormt detaljerat material med väldiga rörelseströmmar, utifrån det gör vi subjektiva avbildningar.” Detta var en i många avseenden häpnadsväckande upplevelse för oss som hade möjlighet att se och uppleva dessa ”subjektiva avbildningar” för första gången. Hur spår av okända rörelser, fåglar och människor kan skapa en ny typ av bild. Rörelser som över tid visar återkommande rörelsemönster, flygrutter och gångvägar och som ett resultat definierar och målar upp platsens byggnader, vägar och höjdnivåer. Här kan man också styra över hur lång tid man vill att en viss typ av rörelse skall registreras. Beroende på om det är över ett dygn, en vecka eller två månader, så blir utseendet på bilden bli helt annorlunda.
	Fåglar gråskala (Plats och Minne)
	Ny teknik Mikael Lundberg har alltid strävat efter och lyckats skapa nya uttrycksformer och tekniker för att skildra platser, skeenden och enskilda händelser, för att ge uttryck åt registrerade rörelsemönster, och för och kanalisera sina egna upplevelser. Han omsätter sina reaktioner på världens mångtydighet till strukturer som speglar människans irrvägar, materiens beskaffenhet och ljusets materiella karaktär och nästan mystiska egenskaper. Han avbildar inte världen mimetiskt enligt traditionen som målare eller skulptör, ändå beskriver vi hans verk som skulpturer, bilder eller filmer. Med hjälp av tekniken vill han alltid utvinna något mer ur utgångsmaterialet, hitta ny information som kan få oss att se något annat, något nytt. När den brittiske uppfinnaren och fotografen Henry Fox Talbot och den franske konstnären och fotografen LJM Daguerre, ungefär samtidigt på 1830-talet, framställde de första fotografierna, registrerade avbildningar av verkligheten via två olika specifika tekniker, var det en sensation. Bilderna var dock, som vid all teknisk registrering, begränsade av tillgänglig teknik, upphovspersonens kunskap och kompetens, samtidigt som de var något helt nytt och fantasieggande. Fotografierna satte genast igång spekulationer om måleriets död, och kom också att påverka tankar och praktik kring avbildning på ett genomgripande sätt. Sannolikt påverkade fotografiet också och frigjorde ett nytt förhållningssätt och experimenterande med just måleriet. Idag öppnar avancerad kamerateknik och ny digital teknik för möjligheter att lagra och bearbeta stora mängder av högvärdig information på sätt som tidigare var omöjligt. Kameran kan registrera förhållanden och rörelser som ögat inte kan uppfatta, och informationen kan bearbetas och sammanställas på sätt som endast begränsas av användarens kunskaper, fantasi och tid. Platsen När Lundberg fick tillgång till bildmaterialet från ett års filmande, fanns bara det oöverskådligt stora antalet bilder från en av Stockholms mest välkända platser som registrerat allt som händer inom kamerans upptagningsområde. Det är mycket som upprepas, som är likadant dag efter dag, solen går upp och ner med en liten tidsförskjutning, bussarna följer sina tidtabeller och människor rör sig från och till arbetet och gör sina inköp. Fåglarna följer inte några tidtabeller men över tid kan ändå vissa mönster urskiljas; de landar ofta på samma platser, de rundar vissa hörn oftare. Detta framstår särskilt tydligt med kamerans fasta position. Många sociala situationer upprepas; människor passerar samma dörröppningar, stannar upp, relaterar till omgivningen, har kontakt och pratar med varandra. Tunnelbaneingången är förstås en central punkt för dessa möten. I vissa av de bilder som Lundberg hittills visat ser det nästan ut som om tunnelbanans in- och utgång är platsens raison d’etré; som om hela platsen vore konstruerad som en förgård till världen utanför, där fåglarna flyger omkring och håller uppsikt.
	Output Merged smal (Plats och Minne)
	Slussen Har valet av plats någon särskild betydelse för Mikael Lundberg? Finns det egenskaper hos platsen som är särskilt viktiga? Har han någon nostalgisk eller känslomässig koppling till Slussen som gör det viktigt att dokumentera och förstå just den platsen? Har den vissa egenskaper som säger något om vår tid? Vill han skapa något för eftervärlden, bevara något särskilt, vara någon som skapar ett minne över platsen, särskilt nu med omfattande, pågående ombyggnationen: så här såg Slussen ut 2014? Eller har valet styrts mer av praktiska överväganden: att det är lätt för honom att gå dit, att det är en plats som har ett stort antal besökare varje dag; att det är en plats med både upprepning och dramatik med potential att generera ett bra filmmaterial? Jag tror att upprepningen är central, precis som i andra verk av Lundberg, i upprepningen hittar han mönster som kan exploateras, förstärkas och vridas till. Omfattningen av upprepning som sker på denna plats genererar en återkommande bild, som Lundberg nu använder som utgångspunkt. Minne Att koppla begreppet minne till uttryck som ”platsens minne”, eller när man talar om byggnader eller rum som ”ruvar på minnen”, kan vara komplicerat. Platsens minne är en metafor som haltar. En plats är egentligen helt stum. Platser äger egentligen bara en geografisk bestämning. På samma sätt fortgår naturens alla processer helt i frånvaro av sentimentalitet eller minne. Där händer saker utan hänsyn till platsens tidigare historia. En orkan drar in över en plats utan hänsyn till tidigare orkaners effekter. Djur däremot återvänder gärna till vissa bestämda platser. Det är platser som har betydelse i deras liv. Det kan vara flyttfåglars sätt att återvända över långa sträckor, eller djur som återvänder till platser där de vet att det finns föda. I en urban miljö är platser en fysisk konstruktion, men på samma sätt som i naturen utan minnen, utan tankar, utan reflektion. Utan mänsklig medverkan finns sannolikt inget reflekterande minne. Just denna plats som Mikael Lundberg valt, Slussen, befolkas av c:a 30.000 människor varje dag. Människor lämnar spår efter sig. Det kan vara graffiti, skräp, slitage, olika avtryck av mänsklig närvaro. Men det kan också vara ett uttryck med konstnärliga ambitioner. Med en film, text eller en dikt skapas en annan typ av koppling till platsen. Man vill berätta något mer specifikt om just den platsen, man vill lämna över något till andra, man vill visa att man varit där. Men det är inte platsen som samlar ihop dessa intryck eller minnen, det är vi människor. Vi väljer om och hur vi skall göra det. Det är också vi som väljer att glömma och sopa igen alla våra spår, om det är det vi föredrar. Tillsammans kan vi generera något som ges möjlighet att bli en del av vårt gemensamma minne. Det är vi tillsammans som skapar det som utgör våra minnen, frivilligt eller ofrivilligt. Platsen gör inget för att hålla minnet levande, det är vi som väljer om vi vill vårda våra minnen. Minnen är ömtåliga och måste ständigt tillföras ny näring och vårdas av alla som värderar deras innehåll. Men platsen lämnar också spår hos oss människor. Passerar man samma plats varje dag, genom samma dörr kanske, köper man biljett i samma automat genererar detta ett visst beteende. Man kanske träffar samma människor varje dag, människor man inte känner, personer man inte vet något om alls.
	Snap (Plats och Minne)
	En levande plats Jag tror inte Mikael Lundberg har någon nostalgisk relation till Slussen. Det är en plats han passerat varje dag i många år. Han har säkert åtskilliga gånger reflekterat över en mängd olika frågor, när han rört sig över platsen kring mängden människor, kring alla de livsöden som varje dag strålar samman just här, för att man är på väg någonstans och måste passera här. Det blir nästan som en puls som rör sig, den drar ihop sig och vecklar ut sig med jämna rörelser. På många av de rörliga bilder Mikael Lundberg visat mig framstår platsen nästan som en levande organism. Det kan upplevas som en stor kropp, en organism som ökar och minskar sin storlek, drar ihop sig och utvidgas. Bilder När man ser de nya, genererade bilder Lundberg skapat tänker man instinktivt att det är fotografier, tagna med en speciell teknik. Men det är datorn som skapar en ny bild med den information som valts ut. Eftersom det är exakt samma position på kameran, och man vet hur platsen ser ut, kan man trots ganska hög abstraktionsnivå känna igen vissa delar. Ta till exempel bilden Fåglar Gråskala Inverterad. Här har endast valts rörelser med en bestämd hastighet. Lägsta och högsta hastighet är bestämda, sedan framträder alla rörelser inom detta hastighetsområde, vilket just i detta fall resulterat i tunna linjer över hela bildytan. Utseendet på linjen styrs också via datorn. Vi vet inte exakt vad som gett upphov till just den eller den linjen, sannolikt är det mest fåglar. Vi vet inte heller hur lång den utvalda sekvensen är, det kan vara några timmar eller kanske flera dagar. Ett fotografi är beroende av exponeringstiden. De flesta foton vi ser runtomkring oss har mycket kort exponeringstid, det vi kallar snapshots. De kan också vara samplade och bestå av flera ihopsatta bilder. Men det Lundberg gör är att visa oss utseendet på information som framträder under ett längre tidsintervall. Då kan vi också uppfatta upprepningar och högre intensitet i vissa delar i bilden. I bilden Humans Output Merged är utgångspunkten en helt blank bakgrund. Allt som sedan framträder på bilden är rörelser som kameran uppfattat. Det kan vara människor, fåglar, cyklar, bussar, eller bara rörelser i flaggor, blänk i fönster, metall eller blanka ytor. Allt under en tillräckligt lång tidsintervall för att bilden av Slussen faktiskt skall bli synlig. Registrerade rörelser på gator, trottoarer och runt byggnader skapar en bild som vi kan känna igen och läsa av. Det är en helt datorgenererad bild, som med tillräcklig mängd information kan få arkitektur och ett stadslandskap att framträda, utan att byggnader eller gator egentligen är avbildade. Det är det som rör sig runtomkring som får platsens fasta materia att framträda. Filmer Med det filmade råmaterialet som utgångspunkt har Lundberg zoomat in och använt utvalda detaljer. En sekvens visar några unga killar som målar graffiti på en byggnad. Det ser ut att vara filmat på natten eller tidig morgon; ljuset och kvaliteten på filmen gör att luften nästan dallrar. Man får känslan av att det är ett slags drömsekvens.
	Skärmavbild kopia (Plats och Minne)
	Han har också skapat filmsekvenser som bygger på ett slags upprepning av rörelser. Rörelser sätter avtryck i bilden, sedan dubbleras rörelsen så länge den pågår och får det att se ut som om ny information läggs på den tidigare. Det blir som om tiden synliggörs; då, nu och sedan ligger bredvid varandra, som om tiden saknar utsträckning, allting händer samtidigt. Men när personen stannar försvinner bilden, personen upphör att existera; man måste hålla sig i rörelse för att finnas kvar i bild. Vardagliga händelser får ett slags poetisk skimmer. Den skillnad man upplever i dessa olika perspektiv handlar på ett påtagligt sätt om människan som enskild individ och människan som en liten del i ett stort händelseförlopp. Med den handhållna kameran kan han registrera den enskilda individen med minspel, intima och subtila rörelser, medan den upphöjda övervakningskameran gör individen till statistik och byggstenar i det urbana landskapet. Mikael Lundberg talar själv gärna om detta och säger att, ”det är en offentlig plats som skapas av offentligheten.” Offentligheten kan här vara både en enskild individ och en prick eller ett streck på en datagenererad bild. En ny bildvärld Lundbergs bilder gör oss medvetna om att verkligheten är gränslöst rik på information, och att människans förmåga att uppfatta sin omgivning är begränsad. Men med teknik kan vi få syn på så mycket mer, vi kan välja vad vi vill se i ett filmmaterial, vilken specifik information vi vill ta del av. Vi kan aldrig se allt samtidigt, den förmågan saknar vi, men informationen kan delas upp och ges ett visst utseende. Mikael Lundbergs bilder från Slussen ger oss nya sinnen, de synliggör och berikar våra möjligheter att skildra den verklighet som utspelar sig framför vår ögon. Bilderna gör oss också medvetna om att seendet i sig är en teknik som vi människor utvecklat för att verkligheten skall kunna framträda i ett begripligt skick, anpassat efter våra sinnens begränsade förmåga. När Mikael Lundberg nu visar ett urval av sina datorgenererade film- och bildsekvenser på Liljevalchs konsthall, framträder en värld som liknar kamerans registrerande, men som i sitt synliggörande av rörelser och händelser bygger vidare på en kombination av konstnärens val av specifik information och avancerad teknik. Magnus Jensner Museichef, Hallands Konstmuseum, 2017

© Mikael Lundberg