Oroande evighetsarbeten

Det har skrivits åtskilligt om konstnären Mikael Lundbergs utforskningar av termodynamikens term entropi, det vill säga det lika befriande som tragiska faktum att alla organiska skeenden rymmer en början, en förändringsprocess och ett obönhörligt slut. Med en sofistikerad teknologi (på senare tid i samarbete med Innovativ design vid Chalmers Tekniska högskola), exakt formkänsla, stor ömhet, behärskad förstörelselusta och besvärjande iver har Mikael Lundberg konserverat världslitteraturen i olivolja (som troligen bryter ner den), räknat ut återstoden av sitt liv (vilket sannolikt förstör livskänslan) och i 506 dagar burit med sig en satellitstyrd GPS-mottagare som registrerat hans förehavanden. Vardagslivet trivialiserat och eviggjort. (Se DN 30/7 om projekten "Avcom" och "Seas").

Mikael Lundbergs smärtsamt sköna evighetsarbeten irriterar, oroar och fascinerar. På samma gång som de gör livsprocessen begriplig, bryts meningskänslan ner. Samtidigt som verket iscensätter livsförloppens utmätta tid gör det anspråk på att rädda samma skeenden undan förgängelsen. Logiken är livets egen. Det vet det lilla barnet som bygger upp och river ner - liksom fysiken. I Umeå visas just nu en nyskapad version av den mörka, mjuka asfaltskub som Mikael Lundberg 1997 placerade på en asfalterad parkeringsplats i New York. Utan att med ett knyst motivera sin närvaro förvandlades den långsamt från stolt geometri till platt skrynklighet.

Om det har sagts mycket om Mikael Lundbergs förhållande till kärnfysiken och astronomin, till filosofin, alkemin och mystiken har det knappt sagts någonting om hans arbetens kroppslighet. På väg till konstnärens sex verk på Dunkers kulturhus i Helsingborg hör jag författaren Elisabeth Rynell i radioprogrammet "Sommar" (3/8) tala om landskapet som kropp och ansikte. Det händer att människor som under uppväxten upplevt mental fattigdom återfinner sig själva i mötet med ett visst naturlandskap, som hade de funnit ett bröst att dia. Själv hittade Elisabeth Rynell hem i Norrlands vita mörker; i de ljusa nätter som slukar nattens svärta.

Nu hade jag säkert upptäckt kroppsaspekten i Mikael Lundbergs verk även utan Elisabeth Rynell. Ty i en smal passage på Dunkers kulturhus får konstnären en vit vägg att blöda. Högt under taket löper en robot fjärrstyrd från Chalmers, konstruerad av Jimmy Eiterjord, som alltsedan öppningen den 28 maj outtröttligt och slumpmässigt pytsat ut röd färg som i långsamma strilar rinner nedför väggen. Man kan se denna händelse prosaiskt: enligt utställningsbladet är robotens uppdrag att göra väggen helröd. Under tiden får dock verket andra innebörder. En vägg som lider blodförlust väcker känslor. Så gör Mikael Lundberg roboten till en medkonstnär och väggen till sårbar och ömkansvärd kroppsyta.

Så ser jag också Mikael Lundbergs saltbassäng "Spår av pågående minne" med ny blick. Salt fräter och bryter ner, bygger upp och balanserar. När Robert Smithson skapade jordkonstverket "Spiral Jetty" i Great Salt Lake i Utah beskrev han saltsjön som ett kvinnligt monster som måste betvingas och besvärjas. Mikael Lundbergs stora plåtkar som i vintras visades på Galleri Charlotte Lund i Stockholm, fylldes här på Dunkers kulturhus med 700 liter vatten och 350 kilo salt. Till en början syntes endast en blickstilla vattenyta som besökarna tog för en bordsyta och av misstag placerade sina väskor och armbågar på. När vattnet avdunstade bildade saltkristallerna ett frostigt landskap. Nu är processen fullbordad. Om Elisabeth Rynell såg mörkret försvinna in i Norrlands vita nätter tycks de vita saltkristallerna i Mikael Lundbergs verk ha tuggat i sig allt liv. I plåtkaret är det tyst. Kvar är ett lika vackert som frånstötande monument över den stillastående frid som ofrånkomligt övergår i mördande tråkighet.

Mikael Lundberg gör även solljuset till medkonstnär. I ett glasat hörn med utsikt över Helsingborgs hamn lever över hundra små mekaniska figurer sina egna liv. Styrda av solceller kopplade till elektriska motorer och byggda av delar från allsköns apparater liknar de en djur- eller människoflock vars rörelser, ljud och humör avgörs av ljuset. Den här dagen gör molnigheten flockmedlemmarna slöa. De rör sig ryckigt och otåligt, svagt rasslande. Plötsligt tappar någon ett blad av kopparplåt. Likt ett träd. Verket har en sorglig titel. "Vanitas."

Besökarna skrattar, undrar och känner igen sig själva. Hade mörkret sänkt sig något hade jag även fått se vattenverket "Insideout" i vilket en lampa på sju meters djup förvandlar vattnet i hamnbassängen till ett mystiskt, giftgrönt undervattensrum med ålarna som medaktörer.

Till saltets, solens och vattnets kropp lägger Mikael Lundberg ljudets. I samarbete med tonsättaren Palle Dahlstedt låter han varje heltimme en två meter lång tratt placerad på hustaket skicka ut en stråle 13-sekundersljud bestående av ett komprimat av Orionteaterns uppsättning av "Hamlet". Så slungas ljudverkets muskulösa läte ut över Öresund rakt mot Hamlets hemvist; Kronoborgs slott. Hamlet hälsar Hamlet. Trattens ljudpenetration påminner om de ryska futuristernas megafoniska utrop. Eller en minaret.

Jessica Kempe
Dagens Nyheter 9 augusti 2004