Världen uppenbaras för oss genom det konkreta, genom möten med det förflutnas landskap, kopplat till alla de spår som blir till framför våra ögon. Material och föremål existerar som vittnen över förfluten tid, de blir spår för vårt minne. Genom att redovisa komplexa processer håller Mikael Lundberg i sin konst fram något åt oss, han visar hur tiden formar materien eller hur ett bestämt tidsförlopp får materien att formas till ett särskilt tillstånd eller utseende.

Som levande organismer i världen är vi alla en del av det thermodynamiken kallar entropi, en följd av oåterkalleliga tillstånd där varje enskilt läge i denna process samtidigt är unikt.

I en avgränsad, delvis styrd, delvis slumpmässig situation kan vi uppleva hur Mikael Lundbergs verk Spår av ett pågående minne förändras framför våra ögon. Resultatet av den långa processen, det slutgiltiga, fasta tillståndet hos saltet, styrs av slumpen. Konstnären kan aldrig påverka saltkristallernas långsamma sammankopplingar, han styr bara förutsättningarna. I ett stort kar fyllt med salt och vatten, placerat i Dunkers Kulturhus, kan vi under några månader iaktta hur vattnet sakta försvinner. Konstnären har isolerat ett skeende som ständigt pågår runt omkring oss. Hans utpekande får oss att betrakta världen med andra ögon.

I tidigare verk av Lundberg, som Förslag till ny tidräkning och Språkgenerator, har slumpen spelat en avgörande roll. Verk där man direkt kan iaktta hur situationen kontinuerligt ändrar karaktär. Tillsammans med en grupp från Innovativ Design vid Chalmers har Lundberg haft möjlighet att utveckla olika typer av avläsningsinstrument för komplexa situationer. Man har där också konstruerat en robot som med slumpens hjälp under kontrollerade former bl.a. kan måla en stor väggyta.

I det för Dunkers Kulturhus nyproducerade verket Sisyfos utförs en väggmålning på c:a 90 kvm. En robot löper på en räls högst upp på en av husets innerväggar. Under en bestämd tid skall roboten fylla väggen med färg. Var och när den stannar, och mängden färg den släpper ut styrs helt av slumpen.

I Lundbergs tidigare verk, där entropitemat ofta varit centralt, har upprepningen bidragit till att sudda ut det konstnärliga subjektet: processen har varit viktigare än konstnärens subjektiva förhållande till resultatet. I Sisyfos tar han ytterligare ett steg tillbaka och låter någon annan konstruera förutsättningarna, där processen nu blir en integrerad del av verket. Samtidigt med detta blir avläsningsinstrumenten och de styrda komplexa situationerna i hans senaste konstverk alltmer sofistikerade.

Magnus Jensner
1:e Konstintendent, Dunkers Kulturhus